University of Skövde

Nu har det hänt igen. För andra gången. Inte tusan lär jag mig. Inte för att det egentligen innebar någon slags ekonomisk kris, men flera timmars arbete och energi gick åt fanders. Att det ska vara så förbaskat svårt att få stängt den där frysen! Sist gång var förra sommarn. Skyndade mig hemifrån tidigt på morgonen och slet ut en lunchlåda ur frysen. På den tiden delade jag lägenhet med en kille från Göteborg (i fortsättningen kallad Brandmannen), och även om han under sommaren befann sig i Göteborg, så hade han lämnat en öppnad påse med frysta räkor. Räkornas spad och vätska tog denna varma sommardag chansen att fly sitt frostiga fängelse i frysen mot köksmattans absorberande frihet. Att komma hem till hemmets trygga vrå var inte angenämt den kvällen, skaldjur i sommarvärme är kanske så nära en motsats till nybakat bröd man kan komma.

Nu har Brandmannen flyttat ut ? precis som alla brandmän innan honom ? men likväl så hann han köpa en ny påse med räkor innan han flyttade tillbaka till Göteborg, och även denna gång möts man av en öronbedövande odör av gamla skaldjur. Det är märkligt, allt som låg långt in i frysen klarade sig, men både den förra gången och denna gången stod räkpåsen försåtligt långt fram nära dörren. Jaja, det gäller att ställa sig i köket och knega ihop några nya lunchlådor och kanske rent av slinka hem till mor och far och plundra någon av deras frodiga frysar.

Det kanske har gått de flesta bi, men det är lite krångel med bussarna i min del av staden. Det är tydligen ett gäng med understimulerade ungdomar som har kommit på att om man kastar hårda saker på bussar, går bussarna sönder. Fantastiskt vad man kan lära av att prova sig fram. Stod i tidningen att det har rykt ett 15-tal rutor och som reaktion på detta har bussbolaget lagt om trafiken på kvällarna. Istället för att bussarna går ända fram till Ryd, får man åka till KSS och byta till någon slags odödlig buss, som utöver sin odödlighet även är utrustad med väktare. Idag var det en reporter på bussen som undrade om jag var rädd för att åka buss och ifall detta var något jag tänkte mycket på. Jag sa att det det inte oroade mig, men att jag förstår och tycker det är OK att de skyddar bussförarna. Personligen funderar jag på om det inte är större risk att jag på väg till busshållplatsen halkar och slår mig, eller i ett oaktsamt ögonblick vandrar över ett övergångställe än att jag skulle sitta vid fel fönster i fel buss vid fel ögonblick.

Gladare blir man av studentskivor, och jag var på en sådan i Trollhättan i helgen. De hade något som de kallade damsupé, ungefär samma koncept som vår damsittning. En av många detaljskillnader på dessa två arrangemang är att i Trollhättan är det herrar som är toastmastrar, och det var därför jag var där. Även om mycket är samma lyckades jag ett par gånger under kvällen både kulturkrocka och i-vattenglas-storma, men det var fantastiskt roligt! Och sen är det ju inte var dag man får äran att toasta, och än mer sällan blir man inbjuden till en annan stad.

Framtidsplanerna ? dvs veckan som kommer ? är ganska omfattande: Imorgon börjar en ny kurs, på onsdag blir det studiebesök på Skara studentkårs pub Smedjan, på torsdag en träff för ingenjörsstudenter i Stockholm och på fredag... usch... fredagen är än så länge bara trippelbokad, men det är ju flera dagar dit. Svårt att försvara någon annan prioritering än att gå på föreläsningen så det får nog bli den. Man måste ju både hålla föräldrarna och CSN på gott humör.

//Valross



PS: Så här ser min frys inte ut på insidan längre. Den är fylld med is, tom på mat och blir nog avfrostad snart. Kanske påminner lite om nordpolen... Den blåa påsen på näst understa hyllan är förövrigt en påse räkor. Bekant?

Nu har det hänt. Första gången hittills. Det händer säkert alla bloggare. Jag har ingen inspiration och jag tror inte det egentligen har hänt något som hade gjort sig bra här på bloggen.

Complex spelade in ett litet inslag med mig för en spinn-off på det gamla TV-programmet Hur gör djur, men det kan man inte skriva ett helt blogginlägg på. (Dessutom byggde deras inslag på mitt bloggande.)

Till anledning av Mångfaldsveckan var en imam på högskolan igår och berättade om islam, och jag tyckte han var riktigt bra föreläsare. Han var till och med bra på att snyggt och städat bemästra en störande agitator som satt i publiken. Men det är jag inte heller sugen på att skriva om.

Jag har spenderat stora delar av helgen på Boulogner: Fredagen samlades drygt 70 pers för att städa kårhuset i 6 timmar och på lördagen var mitt det ena av två arbetslag inom Sexmästeriet som skulle hålla huset öppet för gäster. Nog för att jag fick ha overall på mig både fredag och lördag, men det är inte heller något jag är sugen på att skriva om.

Jag skulle kunna berätta kort om den nystartade punschföreningen, men då skulle jag behöva erkänna att jag faktiskt är så nördig att jag och en annan herre spontant en onsdagskväll på kårhuset lyckades författa en stadga på sju kapitel, och jag vill helst inte skylta med det.

Något jag inte heller ids skriva om är att jag redan har börjat söka sommarjobb, men för att ge den historien sammanhang krävs det att jag måste berätta om förra sommarens usla arbetstidsplanering, så det vill jag inte heller skriva om.

Något jag skulle kunna skriva om är att jag nu har gjort ett blogginlägg som påminner lite om en av Jean-Pierre Jeunets berättartekniker. Han gör ibland så att för att man ska få ett grepp om en karraktär så radar han upp en massa saker som karraktären antingen tycker om eller inte tycker om. Men den här bloggen handlar ju inte om film, den handlar om livet som student, så jag tänker inte skriva om det heller. Ja mina damer och herrar (och ni som inte vill begränsa er av könsroller), det bidde ingen blogg idag. Förlåt!

//Valross

PS: Tips på sjukt bra filmer Jean-Pierre Jeunet har gjort är Amelie från Montmartre och Delikatessen. Vill man se smakprov på när han använder berättartekniken jag nämnde förut kan man kika på hans gamla kortfilm Foutaises (på Youtube). När jag ändå är i farten och rekommenderar filmer vill jag även tipsa om världens (eventuellt överdriver jag inte) gulligaste film, Min granne Totoro.

En del personer är jättekinkiga när det kommer till bäst före-datum och förbrukad senast-datum, men jag brukar gå ganska mycket på doft och smakbedömning. När CSN bråkar kan det hända att jag rent av gör en bedömning att det är enklare att låta min numera närmast odödliga mage ta strid mot vad som nu kanske kan ha bosatt sig i ett gammalt paket med frukostflingor, snarare än att låta tålamod och intellekt med näbbar och klor fäktas med någon stackars inte ont anande handläggade på CSN. Oftast hinner inte mat bli så gammal i mitt hushåll, och om den skulle bli det brukar det inte vara några tveksamheter efter att ha luktat på innehållet - men vad gör man när maten börjar bli förhistorisk men luktar bättre och bättre?

Jag fick en flaska Tabasco av mina föräldrar, och man kan väl summera det som så att de inte är så förtjusta i starka kryddor. Än mer spännande är det hur känsligt det är med vitlök. Minns någon gång på gymnasiet när jag kom hem sent på natten från krogen, och detta var innan rökförbudet. På morgonen vaknar jag av att någon knackar på rumsdörren och en irriterad mamma som säger att jag och hela mitt rum luktar illa. Jag trodde jag skulle få ovett för att jag kom hem och luktade rök, men inte då. Klagomålet rörde den "vidriga stanken" av vitlök jag hade ådragit mig från vitlök- coh vinägerchipsen jag hade mumsat i mig på förfesten för 18 timmar sen. Mycket märkligt.

Åter till flaskan med Tabasco. Som ni säkert listat ut räcker en flaska med Tabasco ganska länge i mina föräldrars kryddhylla och detta fick mig att undersöka flaskan närmare. Det första jag slogs av var att innehållet hade skiftat färg från sådär kryddigt röd till lite mer murrigt brun. Naturligtvis var flaskan inte ens urpackad ur asken när jag fick den, och på asken kunde man se det fördelaktiga priset 4,55 kr. Den sista ledtråden jag hittade i mitt sökande att åldersbestämma flaskan var en liten detalj på etiketten: Ett ortnamn på en ny flaska och mina föräldrars flaska skiljde, på en ny stod det Avery Islands och på den gamla stod det New Iberia.

En normal person hade troligen lett lite över att ha en så gammal flaska kryddig sås i handen och sen fort kastat bort den, men problemet jag hade var att innehållet faktiskt luktade - om än helt skiljt från vad det borde lukta ? jättegott! Upprymd av mitt besynnerliga fynd skickar jag både epost till ICA för att fråga när en flaska Tabasco kostade 4.55 kr och till tillverkaren för att frågada om etiketten.

ICA svarade på några dagar, men trots snabbheten måste jag säga att Tabascotillverkarens svar var roligare. ICA svarade kort och gott att de inte vågade gissa ålder mha priset men att om jag trodde att innehållet var äldre än 5 år skulle jag slänga den. Tabasco svarade att de bytte etikett för 17-18 år sen och tyckte inte heller att jag skulle äta den. Wikipedia säger att 5-öringarna användes fram till 1985.

Så nu står jag där. Jag har en flaska Tabasco som minst är från 80-talet (kanske rent av äldre), som jag inte borde använda, som kanske rent av har något slags samlarvärde, men som luktar så gott att jag vill laga mat med den. Den får nog stå där några år till. Kanske träffar nån biolog som vill se om någon ny livsform har utvecklats i denna ogästvänliga, kryddiga och inglasade miljö. Hoppas inte det har vuxit fram något där, jag har inte tid med nått husdjur.

//Valross



Från vänster: Ny flaska, gammal flaska, gammal ask.

Det har varit en del efterfrågningar på historien jag nämnde i förra inlägget, och då får jag väl blidka mina läsare. Det hela utspelade sig andra fredagen på introduktionen 06. Jag sitter hemma på eftermiddagen och inser att jag varken har mat eller pengar hemma, varpå jag vandrar mot bankomaten och affären i Ryd. Väl framme vid bankomaten stoppar jag in mitt bankomatkort och slår in kod och summa. Kortet skickas i vanlig ordning ut igen och maskinen väntar på att jag ska ta mitt kort innan pengarna kommer ut. Det var här problemen började. Den nesligt försåtliga maskinen tyckte nämligen att det var en bra idé att skicka ut kortet två millimeter istället för de mer ergonomiska två centimetrarna som är tänkt.

Förbluffad börjar jag försöka lirka ut mitt kort utan framgång. Maskinen suger in kortet igen och skickar på nytt ut kortet två millimeter. Hastigt får jag upp en nyckel och försöker pilla med, utan framgång. Kortet sögs in igen. Tredje gången försöker jag meckla ut kortet med hjälp av allehanda tillhyggen som fanns i mina fickor, men kortet var fast i bankomatens våld. Det var den sista gången jag såg skymten av kortet som nu försvann in i väggen. ?Kortet omhändertaget? stod informativt på monitorn.

Nu hopade sig problemen: Inga kontanter. Jag äger varken något master- eller visakort. Busskortet gick ut vid midnatt. Nästa gång banken är öppen är på måndag. Jag har ingen mat. Smått desperat ringer jag till bankens kundtjänst för att fråga hur jag snabbast möjligt fick tillbaka mitt kort. Efter en relativt lång telefonkö i dyr teletaxa kommer jag fram. ?Dufårpratameddinegenbankvikanintehjälpadig. Klick?. Samtalet var över på några sekunder. Perplex av det totala ointresset jag möttes av i luren lämnade mig ståendes någon minut blängandes på telefonen. Efter att ha hämtat mig ringer jag upp en gång till men denna gången i syftet att felanmäla bankomaten ? jag menar det kan ju knappast vara meningen att maskinen ska äta upp korten. Efter samma dyra telefonkö kommer jag fram igen. ?Vifårseomviskickarnånförattkollapåden. Klick?.

Nu vart jag irriterad. Jag kan leva med att de inte kunde hjälpa mig, men ett litet ?Tråkigt att höra detta, men vi kan tyvärr inte hjälpa dig.? hade ju räddat läget. Med denna irritationen sätter jag mig och ringer till min egen bank. Inte så farligt lång telefonkö, och nu hade jag väntat till efter 19.00 när telefontaxan var bättre.

- Hej, jag har blivit av med mitt bankomatkort, jag behöver ett nytt.
- Vilket konto vill du koppla ditt Maestro-kort till?
- Nej, jag vill ha ett bankomatkort, och jag har bara ett konto så jag vill ha det kopplat till dit.
- Du vill inte öppna ett nytt konto?
- Nej, jag vill ha ett precis likadant bankomatkort som förut, kopplat till samma konto och med samma inställningar.
- Du vill inte ha ett VISA-kort då? Det är väldigt förmånligt.
- Nej, jag vill ha ett bankomatkort som bara fungerar i bankomater och som inte går att betala med.
- Som student kan du få ett VISA-kort väldigt förmånligt.
- Jag vill ha ett bankomatkort.
- Du vill inte börja spara i fonder?
- Jag vill ha ett bankomatkort. När får jag mitt nya bankomatkort?
- Det kommer om tre arbetsdagar.
- Och när jag får det kan jag ta ut pengar?
- Nej, först när du har fått koden kan du göra det och den kommer om sex arbetsdagar.

Samtalet fortsatte troligen efter detta, men nu var jag så sur och så långt nere i stresskonen att jag inte minns något. Jag hade fortfarande inga pengar och ingen mat, och fem timmar senare skulle jag dessutom vara strandsatt här i Ryd, för busskortet gick ut. Historien fick ett någorlunda bra slut, för jag hade fortfarande några kronor på mobilen, och en fantastiskt bra kompis räddade mitt skinn genom att möta upp mig vid en bankomat bredvid högskolan och låna ut pengar så jag höll mig flytande till måndagen.

Några hundringar tätare vandrar jag upp till en affär och köper lite basvaror, men innan resan hem går jag ner till Bryggeriet för en öl. Jag är inte säker, men att servera mig den ölen, den dagen, det ögonblicket, kan vara det bästa en ekonom någonsin har gjort för mig. En öl och 45 minuter senare sätter jag mig på bussen hem. Lagade den kanske godaste lasagnen någonsin.

Vad har jag nu lärt mig på allt detta. Jo, jag har lärt mig att samtal med bankers kundtjänst borde klassas som tortyr, att inte använda bankomaten i Ryd utan en tång nära till hands men inte minst att vänner är bra skit. Jag har räddat mitt bankomatkort en gång med hjälp av tången, men jag gick förbi en kille en dag som inte hade någon tång med sig. Hoppas han hade en lika bra kompis som jag.

//Valross

På något märkligt sätt anar jag att min kompis hade blivit gladare om jag hade lagt upp en annan bild, men inga goda gärningar går obestraffade. Här kommer en bild på min kompis som letar efter en bortslarvad dagstidning i en tunna med returpapper. Beklagar bildkvaliteten, men på den tiden hade jag ingen bra mobilkamera.

Ring Kampanilen, ring! In med den nya läsperioden och ut med den gamla! Må de gångna kursernas andrar för evigt lägga sig och de släpande kursers kunskap blomma och generera poäng och studiemedel! Må examen och exjobb närma sig sig med stormande bildningskliv och frodiga stipendier! Ring Kampanilen, ring!

Jovars. Nya kurser och nya sanningar. Jag kommer ihåg från högstadium och gymnasium en fras som gjorde en helt galen: ?Jo, jag vet att ni lärde er att det fungerade så på högstadiet, men såhär fungerar det egentligen!?. Det finns så irriterande många sanningar och sätt att förklara saker att man hisnar och ytterlighetsfall är ett verktyg som går att använda för att omkullkasta vilken tanke som helst. Finns det något som i verkligheten är helt runt, finns det någon gemensam nämnare för ytterlighetsfallen av parallell- och seriekopplingar eller finns det någon mening med att inte trampa på A-brunnar?

Jag hade tänkt att berätta en historia om varför jag har utvecklat en fobi mot bankomaten i Södra Ryd, men efter att ha skrivit halvvägs insåg jag att historien blev så lång att den inte gjorde sig här. Jag summerar historien med att om ni använder den, se till att antingen ha flera betal-/uttagskort eller ta med en tång.

Även om det låter som det är långt kvar så vill jag slå ett slag för luciatågen. Gå med i ett luciatåg du med! Framför allt vill jag slå ett slag för stjärngossarna! Denna numera ack så tveksamt machostämplade roll fyller sin funktion i luciatågen, och dessutom har jag fått för mig att stjärngossetraditionen är bra mycket äldre än luciafirandet i övrigt. Ta en kör! Ta en särk! Ta en ton!

Nu ska jag lämna denna ensliga skrubb på kårkansliet för att åka hem och fundera på om jag ska skriva en uppsats om radioaktiv miljöpåverkan eller fria radikaler i ozonskiktet.

//Valross



Idag delar jag med mig av en bild på Campus by night och en ondskefull kortätande bankomat i Södra Ryd.

Det är fantastiskt hur motivationen för att städa går i taket under tentamensperioder. Jag tror att man på något märkligt sätt försöker undkomma en jobbig uppgift genom att dyka på en annan tråkig uppgift. Min microvågsugn blev ett offer för min städmani förra tentaperioden. Man ställer in micron med hjälp av några knappar med siffror och några knappar för nollställning, effekt och klockinställning et.c. Efter att jag hade varit framme med rengörings-sprayen fungerade bara knappen för start, klockinställning, tidsinställning och knapparna 1,2 och 3. Detta resulterar i att jag bara kan ställa in micron på tider som 31 sekunder, 2 minuter och 13 sekunder, 13 minuter och 11 sekunder. Det innebär dessutom att jag inte kan köra på något annat än maxeffekt. En mer intressant detalj är att om jag vill ställa klockan måste jag göra det när klockan är drygt tio över elva eller tio över tolv. Det borde kanske gått att ställa in vid klockan 13, 21, 22 och 23, men den klarar inte av 24-timmarssystemet. Allt detta hade kanske inte varit något problem om det inte hade varit så återställningsknappen hade varit trasig. Varje gång jag har satt micron på längre tid än jag ville ha, måste jag dra ur sladden ur väggen, vilket inte bara nollställer tiden utan även klockan. Hade jag haft en bil hade jag kanske orkat åka och köpa en ny, men den får vackert stå där den står, den fungerar ju fortfarande... typ.

Sitter och pluggar på en kurs som ska tentas av på måndag. Vad är egentligen meningen med att veta densiteten på en massa träslag i Sverige? Alla flyter och alla brinner, räcker inte det? Funderar på om jag ska lägga den boken åt sidan och börja läsa om plaster istället. Gemensamt för många plaster är att de flyter och att de brinner. Hmmm, kanske borde läsa boken om lättmetaller istället. De flyter inte i alla fall även om man kan göra rätt lattjo brasor med dem med. Det får bli lättmetaller en stund...

Var på en studentskiva i Karlstad i helgen, kan ha ådragit mig en förkylning från den. Lyckligtvis ådrog jag mig även ett helt gäng nya kompisar och en drös bra historier med tillhörande fotografier. En sak jag inte riktigt har förstått är varför inte nått rekryteringföretag springer runt och kollar läget på såna fester. Nog för att utlandsfesterna inte bara attraherar de flitigaste studenterna, men ska man rekrytera kundnära personer med goda sociala förmågor har man ju mycket att välja på. På SFSFUM i våras var det ett företag som rekryterade nya medarbetare, hoppas de var ute efter personer som tycker om att debattera, diskutera och kompromissa, annars gick de på en nit.

I jakt på uppslag till exjobb har jag sprungit på något löjligt intressant, ska se om jag lyckas sälja in idén hos någon handledare på skolan. Det handlar om ett projekt som heter RepRap, och i princip är det en skrivare som kan skriva ut prylar istället för prylar, populärt kallat en 3D-skrivare. Det som gör detta projeket fräckt är att inte nog med att man kan rita upp prylar i datorn och skriva ut dem, tanken är att man ska kunna skriva ut en ny 3D-skrivare med 3D-skrivaren! Därav namnet RepRap - Replicating Rapid-Prototyper. Man har inte kommit hela vägen än, det är fortfarande en del komponenter man måste köpa, men lagom tills jag ska börja knega exjobb (om drygt ett år) kanske man är inne på generation två, och de problemen är lösta.

Nu ska jag fortsätta plugga. Får se om jag klarar mig hela vägen fram till tentan utan att elda upp något.

//Valross



PS: Vad jag delar med mig av idag är en sångbok jag köpte på myrorna för 5 spänn, ryggen på en meriterad overallbärare, en sko som stjäls från en oaktsam person som sover på en buss och till sist ett träd med bär med studentbostadsområdet Plutonen i bakgrunden. Och som hälsning till Petra (tidigare ägare av sångboken), din bok är vårdas och vördas fortfarande :-)