Att döma efter omslaget

Jag sitter just nu och blänger på en kostymjacka. På något märkligt sätt har den blivit symbol för en företeelse jag sitter och förundras över. Jag ska strax på ett möte, och på det mötet är jag nästan helt säker på att det är brukligt med lite mer uppstyrd klädsel. Inget konstigt alls, även om ingen säger det så är det mer eller mindre underförstått. Och så är det överallt, riskdagar, bolagsstyrelser, kommunstyrelser eller kommunfullmäktige. Varför blir jag så förbryllad av detta då? Jo, jag undrar varför detta är en företeelse som fortfarande har ett fäste i akademin. Och än mer varför jag sitter och försvarar detta. Vad är det som säger att man har bättre idéer bara för att man har en kavaj på sig? Vad är det som säger att innehållet i en rapport är sämre eller mindre klartänkt, bara för att språket däri inte känns akademiskt? Och något som irriterar mig ännu mer är att jag känner mig hopplöst fångad i allt detta! Nog tusan är det så att jag kommer på mig själv med att se ner på texter eller framställningar bara för att de inte faller inom den norm som jag tycker är professionell. Säkerligen är det så att mängder av goda idéer dagligen förkastas världen över bara för att förpackningen inte tilltalat mottagaren! Usch!

Så, nu har jag avreagerat mig. Jag ska utmana denna stora och svårbesegrade struktur genom att demonstrativt ta på mig udda strumpor till mötet. Ingen kommer se det, men jag kommer att sitta för mig själv på mötet och mysa av den dolda och rebelliska asymetri som gömmer sig i mina skor. Ett litet steg för mig, och ett nära på obefintligt steg för mänskligheten.

Fick en mycket trevlig överraskning igår. Satt och läste en av böckerna till en av de där ondskefulla släpande kurserna som förpestar min sinnesro. Vad hittar jag mellan sida 378 och 379? Det visade sig att senast jag använde den boken hade jag ont om bokmärken, och bokmärket i det uppslaget i den boken visade sig vara inte mindre än ett presentkort till en glassbar i centrum! Jag är varken vidskeplig eller religiös, men det är nästan att man vill tro att någon belönade mig för att jag började läsa i min mattebok. Lustigt nog är jag nästan helt säker på att det inte var någon av matematiklärarna som ville belöna mig... Boken presentkortet låg i är en mattebok som jag har släpat med mig från min tidigare studieort, och boken är här känd som Gröna fasan. Jag har inte fullt förstått vad som ligger till grund för kollegiets förakt av denna mysiga lilla bok, men jag hoppas att det grundar sig i något annat än att de inte gillar omslaget...

Nu ska jag förbereda mig för dagens äventyr, vilket innebär lunchlåda, en bok i hållfasthetslära, min dator, möteshandlingar, en kostymjacka och inte minst ett par udda strumpor (om det nu heter "par" när de är udda).

//Valross



Comments
Postat av: Valross

Insåg just att den svarta strumpan knappt syns, men den är ungefär som mitt uppror - nästan osynligt

2007-09-24 @ 12:22:35
Postat av: floff

Svenskens revolution är att knyta handen jättehårt i byxfickan

2007-09-24 @ 17:41:11
Postat av: Linda

phu..va sägs om att korta ner inläggen lite så man orkar ta sig igenom dom? som student är jag trött och sliten och ger upp innan jag börjat läsa..

2007-09-25 @ 19:08:42
Postat av: Netza

"Så, nu har jag avreagerat mig. Jag ska utmana denna stora och svårbesegrade struktur genom att demonstrativt ta på mig udda strumpor till mötet. Ingen kommer se det, men jag kommer att sitta för mig själv på mötet och mysa av den dolda och rebelliska asymetri som gömmer sig i mina skor."
Haha, det känns så typiskt dig på något vis.

2007-09-26 @ 14:37:10
URL: http://www.netza.se

Comment the post:

Name:
Remember me?

E-mail: (will not be published)

URL/Blog:

Comments:

Trackback
RSS 2.0