Stora skor och någonstans att hänga hatten.
Nu har jag kommit igång med mitt sommarjobb och det var faktiskt oväntat roligt. Uppgifterna är inte raketforskning, men klart över nivån att rensa ogräs i nån fånig förortsrabatt. Mitt jobb består egentligen av fyra olika uppgifter som jag roterar mellan en gång i halvtimmen: jag kör lite truck, jag övervakar förpackningsmaskinerna, jag kvalitetskontrollerar produkter och jag är allt-i-allo. Det senare innebär att man hjälper till med det som behövs eller äter lite mat. Först tyckte jag det var lite märkligt att man inte fick en uppgift och höll sig till den, men det löser massor med problem att ha ett rullande schema: man lindrar tristessen, man minskar risken för belastningsskador, man slipper ha stopp i produktionen för lunch men inte minst har man skapat ett redundant system där inte allt stannar för att någon nyckelperson är sjuk eller på semester.
Kollegorna är riktigt trevliga, även detta över förväntan. Det verkar som smörjmedlet i personkemin är två deviser: ”Det går fint” och ”Du ska inte va' blyg”. Att inte vara blyg vet jag inte riktigt när det är viktigt att tänka på, men att det går fint är svårt att släppa tanken på. Frasen står att finna på små etikettremsor uppsatta lite här och var, uppfört med spritpennor på plåtskåp eller skrivet i dammet på en smutsig I-balk i taket. Egentligen hade jag velat lägga ut lite bilder på det, men det är visst så att ur konkurrenssynpunkt så var det inte helt hundra att jag tog foto inne i fabriken, men jag ska se om jag kan prata med lämplig chef i detta ärende.
Jag bor nu i en mycket trång trea hos ett syskon till en bekant. (Fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite kontaktnät.) Synd bara att det kommer flytta in ännu fler i den lilla lägenheten, rummet jag bor i tillhör en sjuårig tjej, att maten i affären i Hällekis är dyr och att tåget dit och därifrån går precis så att det inte funkar med mina skift på fabriken. Men jag är inte bitter.
Midsommarhelgen har skapat en lucka i mitt arbetsschema och jag kommer lufsa hem till mor&far för att meka klart min kära moped. Den ser bättre och bättre ut för varje dag jag mekar med den, men hade jag varit duktig hade den säkerligen varit ännu snyggare. När man inte är i garaget kan man roa sig med att designa dekaler eller prova olika sätt man kan lacka i en bildbehandlare. Sist gång jag var hemma och mekade, fick jag för all del ihop mopeden, men när jag skulle fylla på lite soppa i tanken visade det sig att jag hade glömt nycklarna i Skövde. Ett mopedmekarantiklimax så illa som något.
Det pågår som kanske bekant en antilangningskampanj nu och med det i åtanke tänkte jag citera min gamla tyskalärare:
Det är en såndär spritpenna man blir blind av! - G. Lossman, 1999
//Valross
En gullig liten sak från rummet jag bor i, djuret som sover ca 2 meter från mina fötter och till sist men kära moped.
Kollegorna är riktigt trevliga, även detta över förväntan. Det verkar som smörjmedlet i personkemin är två deviser: ”Det går fint” och ”Du ska inte va' blyg”. Att inte vara blyg vet jag inte riktigt när det är viktigt att tänka på, men att det går fint är svårt att släppa tanken på. Frasen står att finna på små etikettremsor uppsatta lite här och var, uppfört med spritpennor på plåtskåp eller skrivet i dammet på en smutsig I-balk i taket. Egentligen hade jag velat lägga ut lite bilder på det, men det är visst så att ur konkurrenssynpunkt så var det inte helt hundra att jag tog foto inne i fabriken, men jag ska se om jag kan prata med lämplig chef i detta ärende.
Jag bor nu i en mycket trång trea hos ett syskon till en bekant. (Fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite kontaktnät.) Synd bara att det kommer flytta in ännu fler i den lilla lägenheten, rummet jag bor i tillhör en sjuårig tjej, att maten i affären i Hällekis är dyr och att tåget dit och därifrån går precis så att det inte funkar med mina skift på fabriken. Men jag är inte bitter.
Midsommarhelgen har skapat en lucka i mitt arbetsschema och jag kommer lufsa hem till mor&far för att meka klart min kära moped. Den ser bättre och bättre ut för varje dag jag mekar med den, men hade jag varit duktig hade den säkerligen varit ännu snyggare. När man inte är i garaget kan man roa sig med att designa dekaler eller prova olika sätt man kan lacka i en bildbehandlare. Sist gång jag var hemma och mekade, fick jag för all del ihop mopeden, men när jag skulle fylla på lite soppa i tanken visade det sig att jag hade glömt nycklarna i Skövde. Ett mopedmekarantiklimax så illa som något.
Det pågår som kanske bekant en antilangningskampanj nu och med det i åtanke tänkte jag citera min gamla tyskalärare:
Det är en såndär spritpenna man blir blind av! - G. Lossman, 1999
//Valross
En gullig liten sak från rummet jag bor i, djuret som sover ca 2 meter från mina fötter och till sist men kära moped.
Comments
Trackback
