University of Skövde

Nu har vintern äntligen kommit till Skövde, slasken ligger frusen längs gator och hus, trotoarerna är hala och hårda. Jag hoppades i min enfald att mina gympadojjor skulle ta mig genom den här vintern, men nu börjar det änna bli kyligt i fossingarna. Nu när jag faktiskt efter lite väntan och nervositet har fått CSN-pengar så kanske jag borde gå och skaffa mig ett par vinterskor, men å andra sidan känns det som en tokdålig investering att köpa ett par nu såhär i slutet av säsongen. Jag tror jag ska köpa mig en semla istället, på dem är det ta mig tusan högsäsong på idag.

För att undvika konfrontation med mina nya grannar har jag inte vågat köra tvättmaskinen under natten än. Jag tror inte att de stör sig på den, men jag tror jag väntar med att köra den på natten tills de har retat upp mig med sitt piano. Egentligen är det här en ganska fånig historia, vad jag borde göra är att ta min ukulele med mig och gå upp och jamma loss, men det vore alldeles för kreativt. Någon måtta får det allt vara.

Har precis avklarat introduktionskursen för att använda modellverkstaden. Jag anses nu kompetent nog att varken fastna med skägget i svarven eller att gnida mitt öga mot bandslipen. Egentligen är den här kursen bara ett förkunskapskrav för en annan kurs jag ska gå senare i vår, men det är faktiskt toktrevligt att ha lite koll på hur man rattar en fräs eller kör en vakuumpress. Kursen senare i vår är en kurs som heter mekatronik och även om jag är lite osäker på dess exakta innehåll har jag svårt att tro annat än att den skulle tilltala en tekniktomte som mig. Återkommer i den frågan.

Nu ska jag sätta mig och rita lite CAD och öva lite ryska. Kanske även starta en maskin med tvätt nu när det är dagtid.

//Valross

Mina poäng är inne! Efter några heroiska insatser av lite lärare och examinatorer har nu resultaten blivit inrapporterade, nu väntar jag bara på att CSN ska få tummen ur. Jag ska ringa och gnälla på dem i morrn, hoppas jag får in pengarna innan hyran ska vara betald. Kom inte och säg att livet som student är tråkigt, att inte ha pengar till hyran är hur spännande som helst!

Idag blev jag utsatt för något så läskigt som direktreklam. Inte nog med det, den var dessutom felriktad! Högskolan i Jönköping skickade en katalog till mig och tyckte att jag skulle börja plugga en magisterutbildning i maskinteknik hos dem i höst. Det kan de fetglömma. För det första trivs jag alldeles utmärkt i Skövde, för det andra ska jag påbörja mitt fjärde år på biståndsingenjörsprogrammet i höst och för det tredje har jag alldeles för mycket prylar för att sådär okynnesflytta bara för ett års studier.

Mina grannar på våningen över och pianot... Jag håller på att bli galen! Vad som är ännu mer irriterande är att jag inte riktigt har fog för att klaga, det spelas varken speciellt högt eller sent på natten. Dessutom misstänker jag att om jag går upp och gnäller över klinkandet kommer de säkerligen berätta för mig att de tycker jag är en rutten prutt som både kör tvättmaskinen och torktumlaren vid udda tider. Så jag ska se om jag kan uthärda tills de antingen blir bättre på piano – eller ännu bättre – tröttnar och lägger av.

Tror jag ska lägga mig tidigt idag, i morgon ska jag på en institutionsnämnd, ringa CSN och jobba på Boulogner. Kommer bli en lååång dag.

//Valross

Här nu träffat min blogg-kollega, hon anlände häromdagen. Hon var visst lite besviken på att vi inte hade någon snö för hon hade både tänkt sig att åka skidor och skridskor, men vädret verkar inte bjuda på sådana nöjen på ett tag framöver.

På tal om skridskor: Jag satt på bussen för några dagar sedan och fick se en klisterlapp som roade mig. Det verkar som Västtrafik har haft lite besvärliga resenärer, de har både förbud mot rullskridskor och vanliga skridskor. Vet inte hur ofta det är folk som åker buss med skridskor, men om de ändå är i tagen och förbjuder ovanliga farliga saker borde de förbjuda styltor, rullskidor, varmluftballonger och kanske även lianer, för de verkar också farliga att ha på bussen.

CSN vill inte ge mig pengar. Klart jobbigt. Inte nog med det, de vill att jag ska betala IN pengar. Det är fullkomligt orimligt just nu. Varför är då CSN så sluga, slemmiga och snikna att de vill ha pengar istället för att dela ut dem? Jo det är nämligen så benäget att jag söker studiemedel över perioden vårtermin-hösttermin istället för hösttermin-vårtermin som alla normala människor. I vanlig ordning muttrar CSN när de inte har sett något studieresultat, och det som drabbar en om man söker för vårterminen är att man oftast inte får studiemedel förrän de tentor man gör i mitten av januari är rättade. Högskolans regler på rättning följer ganska exakt de riktlinjer högskoleverket har satt upp vilket gör att i en vacker värld har man som skövdestudent sina betyg senast 18 arbetsdagar efter att man gjort sin tenta. Detta betyder att man mycket väl kan behöva vänta till början av februari för sitt studiemedel, vilket rimmar rätt dåligt med att de flesta studenter både betalar hyra och köper mat – även i en så trist månad som januari. Jag hoppas jag inte behöver komma krypande till mor och far nu igen för pengar. Jaja, får väl tillsvidare glädja mig över att jag faktiskt har tagit poäng nog för CSN överhuvudtaget :)

Nu ska jag skriva en verksamhetsberättelse eller två, kanske även fila på en verksamhetsplan. Livet i studentkåren är inte bara en lek, ibland är det en dans på rosor :)

//Valross



(Både jag och kameran var skakig när bilden togs.)

GRRRRRR!!! Mina grannar har köpt ett piano och redan efter 10 minuter är jag helt säker på att grannarna inte kunde störa mig mer ens om de försökte! Det är verkligen helt olidligt att lyssna på någon som som inte är duktig på piano och som övar helt odisciplinerat. Jag föredrar till och med när de springer omkring och skriker, för det är de faktiskt ganska duktiga att svära och skrika åt varandra.

Andra saker som är enkelt att störa sig på är fyrverkerier. Fram tills min granne skaffade sig ett piano var fyrverkerier den enskilt värsta saken med att bo i Södra Ryd. Runt jul och nyår smäller det säkert en gång var femte minut mellan tio på morgonen och elva tolv på natten. Nu verkar det dock som fler än jag har tröttnat på detta och kommunen har med kommunstyrelsens ordförande i spetsen haft något slags möte om frågan. Vet inte riktigt om jag är hoppfull, men det är nästan svårt att göra det värre.

Det verkar som irritation är det genomgående temat i denna posten. Jag sitter fortfarande och muttrar över ett arbete jag inte får ihop. För det första är jag sorgligt odisciplinerad, men för det andra får jag inte ihop någon bra text. Måste nog filura en stund till på vad mina frågeställningar egentligen är, men det känns som jag inte riktigt har tid med det.

Annat att irritera sig på är saker som är trasiga. Min kontorsstol är trasig. Mitt bälte gick sönder igår. Mina skor är trasiga. Mitt batteri till min bärbara dator börjar ge upp. Jag har inga hela jeans. Stoppknappen på bussen var trasig när jag försökte gå av bussen på väg hem. Till och med högskolans skylt vid huvudentrén är trasig! Vad är helt? Om jag så går ut i skogen och letar upp en mossig liten sten som inte fyller någon signifikant funktion kan man nog ge sig tusan på att inte heller den fungerar som den ska. Det är säkert nått smutsigt regn som har skvätt på den så att alla snälla lavar dör eller så har den stuckit upp lite tyket ur marken så något stackars djur har snubblat och slagit ihjäl sig på den.

Jag tog ett modigt steg och blandade alkoholfri punsch under helgen som passerade, och mottagandet av den var varierande. Det var punschälskare både bland de som gillade den och bland de som tyckte illa om den, men det är inte uteslutet att den alkoholfria punschen var en av de sötaste sörjor någonsin skapad av människan. Receptet var enkelt: en flaska punschextrakt från affären och blanda det med lite mindre sockerlag än vad man har punschextrakt.

Jag träffade rektorn i korridoren här om dagen och visade honom bilden på JAS-planet (nedan). Bilden tog jag i ett förråd på Räddningsskolan i Skövde, och huset med planet i användes tydligen för att bygga upp scenarier som räddningsledare skulle övas på. De ställer det där huset bland lite andra hus, petar in lite bomull för att simulera lite rök, och sen sätter de in en liten minikamera i miljön och lägger på en ljudmatta. Övningen går sen ut på att de ska tillkalla rätt personal och samordna olika organisationer och dessutom då reagera på det som händer i övningen. Rektorn (som har jobbat med JAS-projektet) kommenterade med att han tyckte det var skönt att se att de 35 år av sin karriär han har lagt på JAS-projektet hade givit resultat. Jag är inte säker på vad han menade med det, men kanske såg han att det är ett stort hål i huset, men inte så mycket som en repa på planet. Det är banne mig ett tåligt plan!

Nu ska jag åter förkovra mig i försenade inlämningsuppgifter.

//Valross



Ovan ses ett grönt och uppenbarligen oförstörbart JAS, en klart förstörbar skylt samt en artikel från SLA (080116).

Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt kommer alla och rycker i en samtidigt! Bemanningsföretagen ringer och ber en hoppa in någonstans, försvaret har det senaste skickat minst ett brev i veckan om att jag ska bli både vanlig officer, teknisk officer och dessutom ge mig ut nordic battle group eller nån utlandsmission, studentkåren har börjat med introduktionen för de nya, kören hade desperat behov av en tenor och ringde in mig mitt i pluggandet och inte minst alla stygga släpande kurser som ligger i bakhuvudet och gnager. Att engagera sig i olika aktiviteter har jag inte ångrat många gånger, men den veckan som gick var nog en av de värre.

På tal om kören – anledningen till att de ryckte och drog i mig var synnerligen behjärtansvärd. Det skulle hållas avslutningsceremonier i kyrkan, en för lärarstudenterna och en för sjuksköterskestudenterna, och det var faktiskt en ceremoni som i mitt tycke var ganska bra. Då högskolan i nuläget inte har någon aula hölls avslutningen i kyrkan. En del tycker det är kontroversiellt att hålla avslutningar i kyrkor, men personligen tycker jag att kyrkor är vackra byggnader med bra akustik, och så länge det inte hålls mässa eller bön går det utmärkt att ha ickereligiösa ceremonier i kyrkan.

Många trevliga och kanske framför allt personliga tal hölls, men speciellt var det ett tal på läraravslutningen som satte sig fast. Jag skulle inte lyckas göra något snyggt sammandrag av talet ens om jag försökte, men det berörde dilemmat med att kunskap både kan användas till gott och ont, och att man måste vara mycket försiktig vad man som lärare lär ut, och framför allt lägga mycket arbete på att eleverna som lämnar skolan har en bra människosyn. Brevet, som var skrivet av en rektor på en grundskola i USA, beskriver hur hennes tid i ett koncentrationsläger har byggt upp en stor misstänksamhet för alla högutbildade – läkare som förgiftar, barnskötare som dödar och misshandlar men inte minst ingenjörer som bygger gaskammare och kremeringsugnar. Jag minns inte helt vad momentet om etik i kursen Introduktion till ingenjörsvetenskap berörde, men tror jag ska lämna in ett förslag om att det här brevet skulle kunna läsas upp. Mycket tänkvärt.

Ceremonierna var inte vara tunga och tänkvärda, under lärarnas inmarsch hade lyckats övertyga kantorn om att på orgeln spela The Final Countdown, och det kan man lätt säga var ett musikstycke jag inte trodde jag skulle få höra spelad på en kyrkorgel. Det var nästan lika intressant som när jag första gången fick höra Smells Like Teen Spirit framförd av en ukuleleorkester. Mycket märkligt. Om vi biståndsingenjörer kommer ha någon egen avslutning i kyrkan hade jag velat höra vinjetten till MacGuyver på kyrkorgel, det hade blivit musik på närmast magiska höjder!

Nu ska jag masa mig iväg till terminens första föreläsning. Sköt om er!

//Valross

Då sitter man här igen och försöker skapa vackra akademiska texter. Referenser är vackra när de väl är på plats, men de är då ett härke att samla ihop och prydligt passa in i sin väv och stycken av ord. Text lär visst komma av det. Väv. Ska tydligen vara samma ordbas som i textur, kontext och textil, men även besläktat med ordet teknik (SAOB, 2003).

Titta, en referens smög sig in! Inte för att det är korrekt referenshantering, men det struntar jag i. Min text är varken vetenskaplig eller uppe för bedömning som betygsunderlag så att jag inte har korrekta referenser är nära på helt i sin ordning. Helt plötsligt känner jag en fantastisk frihet i mitt bloggskrivande! Detta jag skriver här kommer inte bedömas, behöver inte rättas och troligen kommer ingen opponera på innehållet. Något som dock är lite bittert är insikten av att den här texten troligen kommer läsas hundratals gånger mer, och arbetet jag lägger ner mängder med tid på, skriver om, refererar i, blir opponerad på och till sist får betyg på, troligen bara kommer läsas tre fyra gånger av tre fyra personer. Å vad lärandeprocesser är bra för moralen :)

Hade en salstenta idag. Det var en s.k. fylleriövning. Man får alternativ och så fyller man i en ruta vid rätt svar eller de rätta svaren. Traditionellt anses de vara lätta, men hittar man rätt examinator kan de faktiskt bli riktigt stygga. Man kan till och med göra matteprov med multiple choice tentor (fylleriövningar) om man är lite slug. En uppgift skulle kunna se ut såhär: A = D + 4 och B = X/5. Vilken eller vilka av följande funktioner överstiger 4 när D varierar mellan -30 och 40. Varje rätt kryss ger ett poäng och varje felaktigt kryss ger ett minuspoäng.

Nog för att man är bitter och irriterad när man sitter på en tenta och vet att man faktiskt får minuspoäng om man svarar fel, men nog fasen avskräcks man från att chansa. Nåväl, ett magsår senare var jag i alla fall klar med min tentamen, får se om det gick vägen. Jag svarade bara på dem som jag tyckte mig säker på, vilket med marginal borde räcka, i alla fall för ett godkänt.

Nu ska jag försöka peta ihop ett arbete på ?ca 15 sidor? som handlar om ?något som ligger inom organisationens verksamhet.? Risken att det blir mer än 15 sidor är ungefär lika stor som att CSN kommer och säger att min studieskuld är avskriven. Den risken/chansen är liten. Studieskulder är läskiga. Jag funderade på att trycka upp t-shirtar för biståndsingenjörer med texten ?You can't afford to kidnap me, I'm up to my eyeballs in student loans?, men tror inte det kommer avskräcka någon.

Nu får det vara nog för denna gång, vi hörs om 15 sidor!

//Valross

Jag har tagit lite bloggsemester över helgerna, hoppas ingen vill klubba ner mig för det. Det finns egentligen flera anledningar till att jag tog semester, men en av de bästa skulle nog kunna vara att man skulle kunna argumentera att jag inte har varit student. I alla fall tycker ju inte CSN att man har varit student, man får ju inga pengar för liv och uppehälle. Det är surt. Jag förstår å ena sidan att CSN inte ska har som funktion att möjliggöra ledighet, utan möjliggöra studier, men jag har inte mer pengar för det. Det skulle jag nog säga är det som är det svåraste ekonomiska problemet med studietiden – den tiden som är runt kring den. Under terminerna är det rätt OK, jag har ganska låg hyra, äter sällan ute, tycker inte om att shoppa varken kläder eller andra prytlar och framförallt har jag inte försökt leka gentleman på dejter, vilket annars kan bli en vansinnigt dyr verksamhet. (Länge leve presentkort.)

Jag gjorde idag ett försök att utöka min matrepertoar med en broccolipaj. I vanlig ordning går inga gärningar obestraffade, speciellt inte de goda. Efter att ha förgräddat pajskalet, fyllt på med purjolök, broccoli och höst över stamningen, lyckades jag tappa hela formen i golvet precis innan jag skulle ställa in den i ugnen. Det var fantastiskt moralsänkande att hungrig moppa upp en paj från golvet. Löste hungerproblemet med att offra en lunchlåda. Det kanske inte låter som så illa, men efter föreläsningsanteckningar är lunchlådor den värdefullaste hårdvalutan som finns i studentlivet. (Inte gjort någon direkt forskning på ämnet, men det känns så.) Möjligen kan exklusiva tygmärken placera sig högt någonstans, men det känns ändå som att overallbärare är något snävare målgrupp.

Jag har just insett att jag har en ansenlig summa pengar som går till medlemskap i studentkårer den här terminen – jag kommer behöva vara medlem i inte mindre än tre olika studentkårer. Jag har gjort det geniala draget att söka distanskurser på andra högskolor och det gör att jag behöver vara medlem i kårer vid alla lärosätena. I egenskap av den ambitiöse kåraktive jag är tänker jag ju naturligtvis utnyttja mitt medlemskap och skicka en motion eller två, men får se vad tiden räcker till.

Nu ska jag ge mig i kast med att vända tillbaka dygnet. Märkligt hur lätt det är att vrida dygnet fel, men ändå så förbaskat svårt att vrida tillbaka.

//Valross

Jul, jul. Det är ju mysigt! Snön ligger tjock på taken, rimfrost kröner alla träd och buskar, julskinkor av kött och tofu griljeras i var och varannan ugn – friden är stor. Det är för sent att skaffa fler julklappar och dessutom är i allmänhet pengarna nästan slut i alla fall. Nu är det bara att lugna ner sig och känna låta sig svepas med av allt som hör julen till. Knäck, glögg, mandlar, nötter... skal på golvet, jobbiga kusiner och inte minst den där läskiga cornflakes/vanilj-sillen som någon släkting tror att alla i familjen gillar. Det är nog tur att det inte är jul mer än en gång om året.

Av någon klurig anledning jag inte har listat ut så sträcker sig höstterminen in till mitten av januari. Det finns både för och nackdelar med detta, och så här långt, för mig, har det nog inneburit mer fördelar än nackdelar. Även om man har varit lite krockad i skallen under terminen så finns det i alla fall en teoretisk möjlighet att rädda sig över jul och nyår. En annan fördel är att allt julstöket inte hamnar mitt uppi tentamensperioden, och det där riktigt bra. Bland nackdelarna finns att lärare ibland tycker att det är en strålande idé att slänga in nån obligatorisk föreläsning direkt i början av januari. Den största nackdelen jag har kommit på drabbar dock utbytesstudenterna, en del av dem tvingas till en extra tur-och-retur-resa för att komma hit och tentera i januari efter att ha spenderat julen med sin familj i hemlandet. Tror i och för sig att de har möjlighet att göra tentorna på hemuniversitetet, vet inte riktigt varför de inte gör det....

Jag hade stora bekymmer att hitta julklappar till några i familjen och det var inte förrän igår som det löste sig. Jag började med att leta efter den där perfekta presenten, men det var förgäves. Till slut jobbade jag med konceptet synergi och hoppades på att hitta en combo som skulle fungera. Efter att ha gått och flanerat en stund i Uddevalla vandrar jag in på mitt absoluta favoritställe: Antikvariatet! Efter att ha hittat två böcker för billig penning skapade jag ett vinnande koncept med böcker, smaskig choklad och någon slags prålig kaffesort från the-affären. Julen räddad.

Fick epost från en lärare här om dagen som lite fint flaggade för att jag borde ta mig i kragen och klara tentan. Det var för all del inte ett epost till bara mig utan ett gruppmail till alla som hade kursen släpande. Läraren påpekade att kursupplägget var något förändrat – två mindre tentor istället för en större – vilket nog passar kursinnehållet lite bättre. Tror faktiskt det blir enklare att lägga upp pluggandet nu, lite mer översiktligt.

Den förra posten vart skriven ganska mitt i natten efter att ha sträckskrivit en rapport om sprängämnen. Blev inte direkt något revolutionerande resultat, men för det första var det bara en A-kurs och för det andra skulle det inte vara något större arbete. Den tyngre examinationsdelen ligger visst på någon smaskig tenta i januari. Vad som överraskade mig än mer än att rapporten blev vettig var att presentationen jag och min gruppkamrat skulle hålla på måndagen även den blev lyckad. Vet inte riktigt hur länge man vågar hålla på och jobba på det här sättet, någon gång borde ju turen ta slut. Dessutom blir man väl gammal med tiden och då orkar man nog inte mangla hela nätterna. Nåväl, det får man ta som det kommer.

Nu ska snylta lite choklad ur en ask och sen kela lite med en sprallig hund.

//Valross

PS: Anledningen till att det inte blev några bilder den här gången beror på att i skogen där mina föräldrar bor finns det inget bredband, bara modem, och att ladda upp bilder i 33,6 kbps är inget man gör frivilligt.

Åh, nattmangling. Det är fantastiskt vad man kan skapa med tidspress, dåligt samvete och koffein. Har nog inte riktigt fattat vad som hände än, i vanliga fall blir det nattmangling som följd av att man har varit korkad och planerat sin tid dåligt (läs: inte). Sådana perioder brukar föranledas av att man tycker att livet är osedvanligt trevligt och slappt, och sen kommer alla stygga inlämningar, grupparbeten och tentaplugg och biter en helt respektlöst i baken. Men så var det inte den här gången, i alla fall inte riktigt. Jag tror att det var tänkt att jag skulle ha tänkt på att det var ont om tid redan för tre veckor sedan, och det tänkte jag inte på. Nu har jag suttit sedan klockan 11 (drygt 17 timmar) och har nog i alla fall arbetat vad jag skulle kalla effektivt i 14 av dem. Kanske 12 timmar är mer riktigt, det var svårt att inte fångas av nostalgin i att titta på Ensam hemma 2.

I morgon blir ingen dag för återhämtning inte. Julklappar ska köpas, lägenheten ska i vanlig ordning städas och inte minst är det avslutning på kåren i morgon. Kommer nog rent av blir lite sorgligt, en del människor tar ju rent av examen och kommer här ifrån. Ja, jo det är ju roligt, men det innebär ju å andra sidan att man inte kommer träffa dem på länge.

Egentligen borde jag sätta mig och opponera på den andra gruppens grupparbete, men det får faktiskt vänta till i morgon. Eller ja, efter jag har somnat och vaknat - minst en gång. Min grupparbeteskompis är så trött att han ser i kors och jag har har bestämt mig att den här stolen inte är bekväm längre. Nu blir det några välförtjänta timmars sömn innan lördagen och julstressen gör sig påmind.

//Valross

PS: Inga bilder idag. Kanske i morgon.

Det är märkligt vad svårt det ska vara att få tid att knåpa ihop en blogg, man får verkligen stålsätta sig! Det är inte så att jag inte har något att skriva, det är snarare att det finns så mycket att skriva att man blir utmattad bara av att sovra i materialet. Jag tror jag ska göra en liten betraktelse över saker jag blir glad över:

Det här kanske ser ut som en vanlig lunchrätt dagen efter onsdag och före fredag, men det som gör mig glad är när folk kallar det för torsdagsöverraskning. För dem som inte vet det så är inte ärtsoppa och pannkakor på torsdagar direkt en överraskning.



Det här kanske ser ut som vilken myggsvärm som helst, men det är det inte. Det här kan vara den mest irriterande myggsvärm jag har mött i mitt liv. Denna myggsvärmen mötte jag på ett studiebesök på reningsverket och de har kläckts från stora varma bassänger med avloppsvatten. Denna ekivoka myggupplevelse kryddades av det faktum att det luktade bajs. Egentligen har jag lite svårt att se vad i allt detta som gjorde mig glad, men jag kan inte annat än le åt eländet.



Bilden är från insidan av en brandbil ute på räddningsskolan. Sätet är anpassat för att man ska ha lufttuber på ryggen. Har man inte det, är sätet troligen fantastiskt väl utformat för att vid en krock dislokera en, alternativt två, nackkotor.



Här finns det två saker som gör mig glad och den ena är att de tycker att folk inte ska missförstå läget så tyckte de att en förtydligande text på ingången till denna julmarknaden behövdes. Det andra som gjorde mig glad var att innanför dessa portar fick jag ta ett emot ett stipendium, och det går ju knappt att bli annat än glad över!



Här ser vi ett klädställ inne på brandstationen i Skövde, och det som gör mig glad med den här bilden är att det är skönt att se att det finns fler personer över myndig ålder som vågar åka sparkcykel.




It seems like I am going to get a collegue the next semester, a girl from India called Namita. I look forward to get a new perspective on student life at the univeristy. I am sure she will find lots of strange customs and habits that we Swedish people take for granted. It will be interesting reading for sure!

//Valross

PS: Uppenbarligen är det såhär det ser ut om man lämnar en SMO-elev, en tjock metallplåt och en skärbrännare utan uppsikt.

Det är nästan löjligt hur fort tiden går nu, det händer så mycket saker som man inte fattar förrän strax efteråt, och då helt plötsligt är det redan nya saker man inte hinner med att förstå sig på. Den tiden som finns kvar efter att man har sovit, pluggat, fixat ideella uppdrag och ryktat sin mustasch, ja den räcker ungefär till att vattna blommorna. Inte för att jag kommer ihåg att vattna dem, men jag har nog egentligen tid med det. Det sägs att blommor mår bättre om man pratar med dem, men jag köper inte det. Hade de mått bättre av någon hade pratat med dem hade de börjat prata med varandra för länge sedan. Folk å andra sidan, de mår bättre av att bli pratade med, men i allmänhet betackar de sig för att bli vattnade.

Vattna människor är dock något jag har hunnit med sedan senaste inlägget här på bloggen. Jag går just nu en kurs där högskolan samarbetar med Räddningsskolan, och vi kikar på olyckor, riskbedömningar, farligt gods och inte minst bränder och brandförlopp. Idag fick vi sitta i en s.k. förevisningskontainer där man på nära håll fick se hur bränder utvecklas och hur rök och eld sprider sig i rummet. Det vore väl synd att säga att den här kursen är en av de akademiskt tyngre kurserna jag har sprungit på, men kombinerat med energiteknikkursen jag läste i våras trillar det ut mängder ?jaha? och ?jajustja?. Beräkningarna man gjorde på när vatten förångas blir så mycket verkligare när man ser en liten skvätt vatten släcka ett helt rum med brinnande rökgaser. Vet inte om någon mer som gick energiteknikkursen upplever samma sak, men det jag lärde mig då följer med som någon slags behaglig psykisk åkomma.

Jag flaggade i mitt förra inlägg att jag skulle åka till Skara och gå på deras kårhus, och det var minst sagt en upplevelse. En stadig och erfaren delegation från BevIngAD lämnade trygga Skövde och klev in på Smedjan strax efter 21.00. Vi möttes av en öde lokal, med en trevlig entrévärd i ena änden, och en enslig bar i andra. Bakom baren stod det tre bartenders, och med inte mer än fem gäster var det inte så svårt att få service. Den första föraningen om hur kvällen skulle bli fick vi när den ene bartendern ursäktade sig för musiken. Han sa att det kommer bli en hel del Drängarna och RedNex, men det skulle tydligen vara det enda som fick fart på dansgolvet. Jag trodde han skojade, men det visade sig senare han visste vad han snackade om.

Kvällen var fantastiskt kul, och jag träffade en hel hord med sköna människor. Några nissar från Musik- och Ljudproduktionsprogrammet var där och lirade ett tag, och även om jag inte stod i det främre ledet vågar jag nog ändå påstå att de gjorde succé. Skövdedelegationen lyckades inte bara tigga till sig ett par trumpinnar utan även få dem signerade men att han bara skrev en hälsning och varken skrev sitt namn eller nummer på pinnarna tänker vi låtsas inte bli förolämpade av. Vi kan blänga på honom nästa gång vi åker till Skara.

//Valross

PS: Det kommer dyka upp några bilder här, troligen under tisdagen, men servern ville inte låta mig tanka upp bilderna. Får försöka igen.

Nu har det hänt igen. För andra gången. Inte tusan lär jag mig. Inte för att det egentligen innebar någon slags ekonomisk kris, men flera timmars arbete och energi gick åt fanders. Att det ska vara så förbaskat svårt att få stängt den där frysen! Sist gång var förra sommarn. Skyndade mig hemifrån tidigt på morgonen och slet ut en lunchlåda ur frysen. På den tiden delade jag lägenhet med en kille från Göteborg (i fortsättningen kallad Brandmannen), och även om han under sommaren befann sig i Göteborg, så hade han lämnat en öppnad påse med frysta räkor. Räkornas spad och vätska tog denna varma sommardag chansen att fly sitt frostiga fängelse i frysen mot köksmattans absorberande frihet. Att komma hem till hemmets trygga vrå var inte angenämt den kvällen, skaldjur i sommarvärme är kanske så nära en motsats till nybakat bröd man kan komma.

Nu har Brandmannen flyttat ut ? precis som alla brandmän innan honom ? men likväl så hann han köpa en ny påse med räkor innan han flyttade tillbaka till Göteborg, och även denna gång möts man av en öronbedövande odör av gamla skaldjur. Det är märkligt, allt som låg långt in i frysen klarade sig, men både den förra gången och denna gången stod räkpåsen försåtligt långt fram nära dörren. Jaja, det gäller att ställa sig i köket och knega ihop några nya lunchlådor och kanske rent av slinka hem till mor och far och plundra någon av deras frodiga frysar.

Det kanske har gått de flesta bi, men det är lite krångel med bussarna i min del av staden. Det är tydligen ett gäng med understimulerade ungdomar som har kommit på att om man kastar hårda saker på bussar, går bussarna sönder. Fantastiskt vad man kan lära av att prova sig fram. Stod i tidningen att det har rykt ett 15-tal rutor och som reaktion på detta har bussbolaget lagt om trafiken på kvällarna. Istället för att bussarna går ända fram till Ryd, får man åka till KSS och byta till någon slags odödlig buss, som utöver sin odödlighet även är utrustad med väktare. Idag var det en reporter på bussen som undrade om jag var rädd för att åka buss och ifall detta var något jag tänkte mycket på. Jag sa att det det inte oroade mig, men att jag förstår och tycker det är OK att de skyddar bussförarna. Personligen funderar jag på om det inte är större risk att jag på väg till busshållplatsen halkar och slår mig, eller i ett oaktsamt ögonblick vandrar över ett övergångställe än att jag skulle sitta vid fel fönster i fel buss vid fel ögonblick.

Gladare blir man av studentskivor, och jag var på en sådan i Trollhättan i helgen. De hade något som de kallade damsupé, ungefär samma koncept som vår damsittning. En av många detaljskillnader på dessa två arrangemang är att i Trollhättan är det herrar som är toastmastrar, och det var därför jag var där. Även om mycket är samma lyckades jag ett par gånger under kvällen både kulturkrocka och i-vattenglas-storma, men det var fantastiskt roligt! Och sen är det ju inte var dag man får äran att toasta, och än mer sällan blir man inbjuden till en annan stad.

Framtidsplanerna ? dvs veckan som kommer ? är ganska omfattande: Imorgon börjar en ny kurs, på onsdag blir det studiebesök på Skara studentkårs pub Smedjan, på torsdag en träff för ingenjörsstudenter i Stockholm och på fredag... usch... fredagen är än så länge bara trippelbokad, men det är ju flera dagar dit. Svårt att försvara någon annan prioritering än att gå på föreläsningen så det får nog bli den. Man måste ju både hålla föräldrarna och CSN på gott humör.

//Valross



PS: Så här ser min frys inte ut på insidan längre. Den är fylld med is, tom på mat och blir nog avfrostad snart. Kanske påminner lite om nordpolen... Den blåa påsen på näst understa hyllan är förövrigt en påse räkor. Bekant?

Nu har det hänt. Första gången hittills. Det händer säkert alla bloggare. Jag har ingen inspiration och jag tror inte det egentligen har hänt något som hade gjort sig bra här på bloggen.

Complex spelade in ett litet inslag med mig för en spinn-off på det gamla TV-programmet Hur gör djur, men det kan man inte skriva ett helt blogginlägg på. (Dessutom byggde deras inslag på mitt bloggande.)

Till anledning av Mångfaldsveckan var en imam på högskolan igår och berättade om islam, och jag tyckte han var riktigt bra föreläsare. Han var till och med bra på att snyggt och städat bemästra en störande agitator som satt i publiken. Men det är jag inte heller sugen på att skriva om.

Jag har spenderat stora delar av helgen på Boulogner: Fredagen samlades drygt 70 pers för att städa kårhuset i 6 timmar och på lördagen var mitt det ena av två arbetslag inom Sexmästeriet som skulle hålla huset öppet för gäster. Nog för att jag fick ha overall på mig både fredag och lördag, men det är inte heller något jag är sugen på att skriva om.

Jag skulle kunna berätta kort om den nystartade punschföreningen, men då skulle jag behöva erkänna att jag faktiskt är så nördig att jag och en annan herre spontant en onsdagskväll på kårhuset lyckades författa en stadga på sju kapitel, och jag vill helst inte skylta med det.

Något jag inte heller ids skriva om är att jag redan har börjat söka sommarjobb, men för att ge den historien sammanhang krävs det att jag måste berätta om förra sommarens usla arbetstidsplanering, så det vill jag inte heller skriva om.

Något jag skulle kunna skriva om är att jag nu har gjort ett blogginlägg som påminner lite om en av Jean-Pierre Jeunets berättartekniker. Han gör ibland så att för att man ska få ett grepp om en karraktär så radar han upp en massa saker som karraktären antingen tycker om eller inte tycker om. Men den här bloggen handlar ju inte om film, den handlar om livet som student, så jag tänker inte skriva om det heller. Ja mina damer och herrar (och ni som inte vill begränsa er av könsroller), det bidde ingen blogg idag. Förlåt!

//Valross

PS: Tips på sjukt bra filmer Jean-Pierre Jeunet har gjort är Amelie från Montmartre och Delikatessen. Vill man se smakprov på när han använder berättartekniken jag nämnde förut kan man kika på hans gamla kortfilm Foutaises (på Youtube). När jag ändå är i farten och rekommenderar filmer vill jag även tipsa om världens (eventuellt överdriver jag inte) gulligaste film, Min granne Totoro.

En del personer är jättekinkiga när det kommer till bäst före-datum och förbrukad senast-datum, men jag brukar gå ganska mycket på doft och smakbedömning. När CSN bråkar kan det hända att jag rent av gör en bedömning att det är enklare att låta min numera närmast odödliga mage ta strid mot vad som nu kanske kan ha bosatt sig i ett gammalt paket med frukostflingor, snarare än att låta tålamod och intellekt med näbbar och klor fäktas med någon stackars inte ont anande handläggade på CSN. Oftast hinner inte mat bli så gammal i mitt hushåll, och om den skulle bli det brukar det inte vara några tveksamheter efter att ha luktat på innehållet - men vad gör man när maten börjar bli förhistorisk men luktar bättre och bättre?

Jag fick en flaska Tabasco av mina föräldrar, och man kan väl summera det som så att de inte är så förtjusta i starka kryddor. Än mer spännande är det hur känsligt det är med vitlök. Minns någon gång på gymnasiet när jag kom hem sent på natten från krogen, och detta var innan rökförbudet. På morgonen vaknar jag av att någon knackar på rumsdörren och en irriterad mamma som säger att jag och hela mitt rum luktar illa. Jag trodde jag skulle få ovett för att jag kom hem och luktade rök, men inte då. Klagomålet rörde den "vidriga stanken" av vitlök jag hade ådragit mig från vitlök- coh vinägerchipsen jag hade mumsat i mig på förfesten för 18 timmar sen. Mycket märkligt.

Åter till flaskan med Tabasco. Som ni säkert listat ut räcker en flaska med Tabasco ganska länge i mina föräldrars kryddhylla och detta fick mig att undersöka flaskan närmare. Det första jag slogs av var att innehållet hade skiftat färg från sådär kryddigt röd till lite mer murrigt brun. Naturligtvis var flaskan inte ens urpackad ur asken när jag fick den, och på asken kunde man se det fördelaktiga priset 4,55 kr. Den sista ledtråden jag hittade i mitt sökande att åldersbestämma flaskan var en liten detalj på etiketten: Ett ortnamn på en ny flaska och mina föräldrars flaska skiljde, på en ny stod det Avery Islands och på den gamla stod det New Iberia.

En normal person hade troligen lett lite över att ha en så gammal flaska kryddig sås i handen och sen fort kastat bort den, men problemet jag hade var att innehållet faktiskt luktade - om än helt skiljt från vad det borde lukta ? jättegott! Upprymd av mitt besynnerliga fynd skickar jag både epost till ICA för att fråga när en flaska Tabasco kostade 4.55 kr och till tillverkaren för att frågada om etiketten.

ICA svarade på några dagar, men trots snabbheten måste jag säga att Tabascotillverkarens svar var roligare. ICA svarade kort och gott att de inte vågade gissa ålder mha priset men att om jag trodde att innehållet var äldre än 5 år skulle jag slänga den. Tabasco svarade att de bytte etikett för 17-18 år sen och tyckte inte heller att jag skulle äta den. Wikipedia säger att 5-öringarna användes fram till 1985.

Så nu står jag där. Jag har en flaska Tabasco som minst är från 80-talet (kanske rent av äldre), som jag inte borde använda, som kanske rent av har något slags samlarvärde, men som luktar så gott att jag vill laga mat med den. Den får nog stå där några år till. Kanske träffar nån biolog som vill se om någon ny livsform har utvecklats i denna ogästvänliga, kryddiga och inglasade miljö. Hoppas inte det har vuxit fram något där, jag har inte tid med nått husdjur.

//Valross



Från vänster: Ny flaska, gammal flaska, gammal ask.

Det har varit en del efterfrågningar på historien jag nämnde i förra inlägget, och då får jag väl blidka mina läsare. Det hela utspelade sig andra fredagen på introduktionen 06. Jag sitter hemma på eftermiddagen och inser att jag varken har mat eller pengar hemma, varpå jag vandrar mot bankomaten och affären i Ryd. Väl framme vid bankomaten stoppar jag in mitt bankomatkort och slår in kod och summa. Kortet skickas i vanlig ordning ut igen och maskinen väntar på att jag ska ta mitt kort innan pengarna kommer ut. Det var här problemen började. Den nesligt försåtliga maskinen tyckte nämligen att det var en bra idé att skicka ut kortet två millimeter istället för de mer ergonomiska två centimetrarna som är tänkt.

Förbluffad börjar jag försöka lirka ut mitt kort utan framgång. Maskinen suger in kortet igen och skickar på nytt ut kortet två millimeter. Hastigt får jag upp en nyckel och försöker pilla med, utan framgång. Kortet sögs in igen. Tredje gången försöker jag meckla ut kortet med hjälp av allehanda tillhyggen som fanns i mina fickor, men kortet var fast i bankomatens våld. Det var den sista gången jag såg skymten av kortet som nu försvann in i väggen. ?Kortet omhändertaget? stod informativt på monitorn.

Nu hopade sig problemen: Inga kontanter. Jag äger varken något master- eller visakort. Busskortet gick ut vid midnatt. Nästa gång banken är öppen är på måndag. Jag har ingen mat. Smått desperat ringer jag till bankens kundtjänst för att fråga hur jag snabbast möjligt fick tillbaka mitt kort. Efter en relativt lång telefonkö i dyr teletaxa kommer jag fram. ?Dufårpratameddinegenbankvikanintehjälpadig. Klick?. Samtalet var över på några sekunder. Perplex av det totala ointresset jag möttes av i luren lämnade mig ståendes någon minut blängandes på telefonen. Efter att ha hämtat mig ringer jag upp en gång till men denna gången i syftet att felanmäla bankomaten ? jag menar det kan ju knappast vara meningen att maskinen ska äta upp korten. Efter samma dyra telefonkö kommer jag fram igen. ?Vifårseomviskickarnånförattkollapåden. Klick?.

Nu vart jag irriterad. Jag kan leva med att de inte kunde hjälpa mig, men ett litet ?Tråkigt att höra detta, men vi kan tyvärr inte hjälpa dig.? hade ju räddat läget. Med denna irritationen sätter jag mig och ringer till min egen bank. Inte så farligt lång telefonkö, och nu hade jag väntat till efter 19.00 när telefontaxan var bättre.

- Hej, jag har blivit av med mitt bankomatkort, jag behöver ett nytt.
- Vilket konto vill du koppla ditt Maestro-kort till?
- Nej, jag vill ha ett bankomatkort, och jag har bara ett konto så jag vill ha det kopplat till dit.
- Du vill inte öppna ett nytt konto?
- Nej, jag vill ha ett precis likadant bankomatkort som förut, kopplat till samma konto och med samma inställningar.
- Du vill inte ha ett VISA-kort då? Det är väldigt förmånligt.
- Nej, jag vill ha ett bankomatkort som bara fungerar i bankomater och som inte går att betala med.
- Som student kan du få ett VISA-kort väldigt förmånligt.
- Jag vill ha ett bankomatkort.
- Du vill inte börja spara i fonder?
- Jag vill ha ett bankomatkort. När får jag mitt nya bankomatkort?
- Det kommer om tre arbetsdagar.
- Och när jag får det kan jag ta ut pengar?
- Nej, först när du har fått koden kan du göra det och den kommer om sex arbetsdagar.

Samtalet fortsatte troligen efter detta, men nu var jag så sur och så långt nere i stresskonen att jag inte minns något. Jag hade fortfarande inga pengar och ingen mat, och fem timmar senare skulle jag dessutom vara strandsatt här i Ryd, för busskortet gick ut. Historien fick ett någorlunda bra slut, för jag hade fortfarande några kronor på mobilen, och en fantastiskt bra kompis räddade mitt skinn genom att möta upp mig vid en bankomat bredvid högskolan och låna ut pengar så jag höll mig flytande till måndagen.

Några hundringar tätare vandrar jag upp till en affär och köper lite basvaror, men innan resan hem går jag ner till Bryggeriet för en öl. Jag är inte säker, men att servera mig den ölen, den dagen, det ögonblicket, kan vara det bästa en ekonom någonsin har gjort för mig. En öl och 45 minuter senare sätter jag mig på bussen hem. Lagade den kanske godaste lasagnen någonsin.

Vad har jag nu lärt mig på allt detta. Jo, jag har lärt mig att samtal med bankers kundtjänst borde klassas som tortyr, att inte använda bankomaten i Ryd utan en tång nära till hands men inte minst att vänner är bra skit. Jag har räddat mitt bankomatkort en gång med hjälp av tången, men jag gick förbi en kille en dag som inte hade någon tång med sig. Hoppas han hade en lika bra kompis som jag.

//Valross

På något märkligt sätt anar jag att min kompis hade blivit gladare om jag hade lagt upp en annan bild, men inga goda gärningar går obestraffade. Här kommer en bild på min kompis som letar efter en bortslarvad dagstidning i en tunna med returpapper. Beklagar bildkvaliteten, men på den tiden hade jag ingen bra mobilkamera.

Ring Kampanilen, ring! In med den nya läsperioden och ut med den gamla! Må de gångna kursernas andrar för evigt lägga sig och de släpande kursers kunskap blomma och generera poäng och studiemedel! Må examen och exjobb närma sig sig med stormande bildningskliv och frodiga stipendier! Ring Kampanilen, ring!

Jovars. Nya kurser och nya sanningar. Jag kommer ihåg från högstadium och gymnasium en fras som gjorde en helt galen: ?Jo, jag vet att ni lärde er att det fungerade så på högstadiet, men såhär fungerar det egentligen!?. Det finns så irriterande många sanningar och sätt att förklara saker att man hisnar och ytterlighetsfall är ett verktyg som går att använda för att omkullkasta vilken tanke som helst. Finns det något som i verkligheten är helt runt, finns det någon gemensam nämnare för ytterlighetsfallen av parallell- och seriekopplingar eller finns det någon mening med att inte trampa på A-brunnar?

Jag hade tänkt att berätta en historia om varför jag har utvecklat en fobi mot bankomaten i Södra Ryd, men efter att ha skrivit halvvägs insåg jag att historien blev så lång att den inte gjorde sig här. Jag summerar historien med att om ni använder den, se till att antingen ha flera betal-/uttagskort eller ta med en tång.

Även om det låter som det är långt kvar så vill jag slå ett slag för luciatågen. Gå med i ett luciatåg du med! Framför allt vill jag slå ett slag för stjärngossarna! Denna numera ack så tveksamt machostämplade roll fyller sin funktion i luciatågen, och dessutom har jag fått för mig att stjärngossetraditionen är bra mycket äldre än luciafirandet i övrigt. Ta en kör! Ta en särk! Ta en ton!

Nu ska jag lämna denna ensliga skrubb på kårkansliet för att åka hem och fundera på om jag ska skriva en uppsats om radioaktiv miljöpåverkan eller fria radikaler i ozonskiktet.

//Valross



Idag delar jag med mig av en bild på Campus by night och en ondskefull kortätande bankomat i Södra Ryd.

Det är fantastiskt hur motivationen för att städa går i taket under tentamensperioder. Jag tror att man på något märkligt sätt försöker undkomma en jobbig uppgift genom att dyka på en annan tråkig uppgift. Min microvågsugn blev ett offer för min städmani förra tentaperioden. Man ställer in micron med hjälp av några knappar med siffror och några knappar för nollställning, effekt och klockinställning et.c. Efter att jag hade varit framme med rengörings-sprayen fungerade bara knappen för start, klockinställning, tidsinställning och knapparna 1,2 och 3. Detta resulterar i att jag bara kan ställa in micron på tider som 31 sekunder, 2 minuter och 13 sekunder, 13 minuter och 11 sekunder. Det innebär dessutom att jag inte kan köra på något annat än maxeffekt. En mer intressant detalj är att om jag vill ställa klockan måste jag göra det när klockan är drygt tio över elva eller tio över tolv. Det borde kanske gått att ställa in vid klockan 13, 21, 22 och 23, men den klarar inte av 24-timmarssystemet. Allt detta hade kanske inte varit något problem om det inte hade varit så återställningsknappen hade varit trasig. Varje gång jag har satt micron på längre tid än jag ville ha, måste jag dra ur sladden ur väggen, vilket inte bara nollställer tiden utan även klockan. Hade jag haft en bil hade jag kanske orkat åka och köpa en ny, men den får vackert stå där den står, den fungerar ju fortfarande... typ.

Sitter och pluggar på en kurs som ska tentas av på måndag. Vad är egentligen meningen med att veta densiteten på en massa träslag i Sverige? Alla flyter och alla brinner, räcker inte det? Funderar på om jag ska lägga den boken åt sidan och börja läsa om plaster istället. Gemensamt för många plaster är att de flyter och att de brinner. Hmmm, kanske borde läsa boken om lättmetaller istället. De flyter inte i alla fall även om man kan göra rätt lattjo brasor med dem med. Det får bli lättmetaller en stund...

Var på en studentskiva i Karlstad i helgen, kan ha ådragit mig en förkylning från den. Lyckligtvis ådrog jag mig även ett helt gäng nya kompisar och en drös bra historier med tillhörande fotografier. En sak jag inte riktigt har förstått är varför inte nått rekryteringföretag springer runt och kollar läget på såna fester. Nog för att utlandsfesterna inte bara attraherar de flitigaste studenterna, men ska man rekrytera kundnära personer med goda sociala förmågor har man ju mycket att välja på. På SFSFUM i våras var det ett företag som rekryterade nya medarbetare, hoppas de var ute efter personer som tycker om att debattera, diskutera och kompromissa, annars gick de på en nit.

I jakt på uppslag till exjobb har jag sprungit på något löjligt intressant, ska se om jag lyckas sälja in idén hos någon handledare på skolan. Det handlar om ett projekt som heter RepRap, och i princip är det en skrivare som kan skriva ut prylar istället för prylar, populärt kallat en 3D-skrivare. Det som gör detta projeket fräckt är att inte nog med att man kan rita upp prylar i datorn och skriva ut dem, tanken är att man ska kunna skriva ut en ny 3D-skrivare med 3D-skrivaren! Därav namnet RepRap - Replicating Rapid-Prototyper. Man har inte kommit hela vägen än, det är fortfarande en del komponenter man måste köpa, men lagom tills jag ska börja knega exjobb (om drygt ett år) kanske man är inne på generation två, och de problemen är lösta.

Nu ska jag fortsätta plugga. Får se om jag klarar mig hela vägen fram till tentan utan att elda upp något.

//Valross



PS: Vad jag delar med mig av idag är en sångbok jag köpte på myrorna för 5 spänn, ryggen på en meriterad overallbärare, en sko som stjäls från en oaktsam person som sover på en buss och till sist ett träd med bär med studentbostadsområdet Plutonen i bakgrunden. Och som hälsning till Petra (tidigare ägare av sångboken), din bok är vårdas och vördas fortfarande :-)

Satt på ett nämndmöte i förrgår på högskolan i egenskap av studentrepresentant. Har inte riktigt koll på varför, men mötesandan är ganska bra där i jämfört med vissa andra grupperingar jag har suttit med i under min tid här på högskolan. Att engagera sig så mycket som jag har gjort i högskola och studentkår utöver sina studier är på intet sätt obligatoriskt, och man kan nog till och med säga att nog säga att det kan vara vådligt för studieresultatet. Dock skulle jag vilja påstå att jag har fått mycket tillbaka för den insatsen, även om det man får tillbaka inte brukar få CSN på bättre humör.

Något som både är en tillgång och ett problem när man sitter som studentrepresentant är det faktum att man ofta kan mindre i området än de andra, men utöver den självklara nackdelen att ha sämre koll ger också okunskapen förutsättningar att ställa grundläggande och principiella frågor som härdade akademiker mycket väl skulle kunna missa. Man får även lära sig är att det ofta slängs uttryck och begrepp hit och dit, och inte så sällan kan man som åhörare fastna på sånt. Vanliga begrepp man springer på kan vara ad hoc, prejudicerade eller kanske akademisk.

Jag tog med akademisk för trots att jag har pluggat sedan hösten 04, har jag fortfarande inte riktig koll på det ordet. Många använder akademiker som ett skällsord för någon som är insnöad i sitt ämne och inte vet hur hur saker och ting fungerar i verkligheten, och många pratar om att det finns ingen mening med kunskap som man inte behöver för sin yrkesroll. Personligen tycker jag det är lustigt att debatten om akademiska värden i förhållande till anställningsbarhet har fått så lite uppmärksamhet.

Hur som helst satt jag i alla fall på nämndmötet och satt och begrundade en kursplan som någon skulle klubbas igenom. En av ledamöterna begär ordet och riktar vår uppmärksamhet mot en formulering formulering som inte faller honom i smaken. En annan ledamot kommenterar fyndet ?-Tautologi.?, och alla runt bordet nickar medhållande. Utom jag. Jag fattade ingenting. Mötesordförande meddelar att hälften av den aktuella meningen stryks. Jag satt fortfarande som ett fån. Problemet jag ställdes inför var inte att jag inte höll med ? för jag tyckte att förändringen var en förbättring ? utan om jag skulle fråga vad tusan tautologi (uttalas taftologi) var för något. Än mer irriterande var det att jag var ganska säker på att jag någon gång under förra terminen frågade om just det ordet, men inte tusan visste jag vad det betydde för det. Nu såhär i efterhand när jag har tagit reda på vad det betyder finner jag det synnerligen ironiskt att det (mycket förenklat) är ett begrepp som används för ord som i sitt sammanhang inte tillför någon betydelse.

Nu ska jag plocka ihop mina pinaler för en dag som innehåller ett möte, en föreläsning om konstruktionsmaterial i u-länder, konsert och sist men inte minst, en utlandsfest. Mer om detta nästa vecka!

//Valross

I am going to write this post in English, or atleast something so similar to English that someone that speaks English will be able to read it. I read on a site for linguistic curiosities about a sign someone found in Mexico: Broken English spoken fluently! A wonderful sign, I almost wished I made that sign myself. The reason for this outrageous behavior (changing language in the middle of the blog) is that I am doing my best to hit two birds with one stone.

The first bird I am trying to slay is actually the school. I really do enjoy playing with this analogy, but even if it sounds like I am holding a grudge, I am not. I was asked to translate one of my posts, and since that sounded too boring, I thought I might as well write in English to begin with. The second bird is that I would like to send a small message to a nice very couple I met in Jordan on the mine action course.

Even though I got back to Sweden more than a week ago, my e-mail inbox is still cluttered with all kinds of stuff that I need to take care of. I envy those who get spam ? spam can easily be removed by a mouse click ? the scary e-mails are those you really need to do something about. ?Register for examination!?, ?Hand in your essay!? or perhaps ?Have you started thinking about your final thesis??. A small, yet cold, shiver runs down my spine. The most disturbing thing in all this is that these are just the issues that common enough among the students to deserve an email. I am confident that there is a lot of stuff that only affects me, and sadly I don't have my own automated e-mail reminder system. Well, I don't think I have forgotten about something that is important, and until proven otherwise, I am innocent.

It seems like it is getting colder and darker by the day now. During the early spring media is hyped on all kinds of signs of the coming spring, but I thought I would try the opposite. I have stumbled upon a few flowers that are defying the coming winter, and I thought I would reward their effort by making them blossom on my blog. All three pictures are taken on campus. On more than one occasion I am accused of noticing odd details, but I hope you enjoy these.



Whenever it is hard to determine how big things are in a photo it is common to add something as a scale. On CSI they put an L-shaped ruler and here in Sweden it is common to include a box of matches. Since I think these objects are far to boring, I use a small toy instead, a small walrus figure I got from a man with a large beard. (Not Santa Claus). Here are some examples: Next to a scary spider on my floor, in a crater from a AT mine, on the lid of my food for tomorrow and hugged by a koala bear on a rock in Petra. (Thanks M and J for the koala!)



That was all, now I am going back to writing in Swedish. Take care!

//Valross

Jaha, då var man hemma igen med all rutin och vanlighet. Smack i nyllet inser man att livet gick vidare trots att man åkte här ifrån. Kom idag till skolan och trodde jag skulle på ett ganska intressant studiebesök, men det visade sig inte vara så som dagen skulle te sig. Väl vid bussen som skulle gå från högskolan blir jag informerad om att jag inte står på deltagarlistan! Jag söker i mitt inre för att lista ut hur detta kommer sig, och besviket inser jag att det epostet jag skickade till läraren innehöll informationen om att jag inte kunde delta på det förra studiebesöket, men jag missade att säga att jag skulle med på detta. Tydligen är det så att de gärna har koll på vem de släpper in i sina högteknologiska fabriker nu för tiden, så jag fick inte följa med. En av lärarna föreslog muntert att jag skulle följa med och sitta utanför fabriken och sen fråga dem vad de hade sett medan bussen brummar tillbaka till Skövde. Jag tyckte inte det lät som en speciellt bra idé.

Moloken vaggar jag in i G-huset för att sätta mig och blogga lite. Inser snart att alla inställningar för det trådlösa nätverket här borta sedan jag installerade om min dator innan jag åkte till Jordanien förra veckan. Räddare i nöden var en snäll studievägledare som gav mig filerna i hopp om att lindra mina sorger. Trots hennes goda insats löste sig inte problemet, då det visade sig att man inte använder sitt vanliga lösenord till det trådlösa nätet, och det lösenordet jag skulle använda fanns i ett sedan länge raderat epost. IT-enheten öppnade inte på dryga timman, så nått lösenord bidde det inte. (Kan tilläggas att när jag senare på dagen släpade mig dit visade det sig att personalen som kunde ge mig ett nytt lösenord var på möte. Blev lovad ett epost till nästa dag.)

Uppgivet lutar jag mig tillbaka i soffan i korridoren. Ögat fastnar på en trottoarpratare som informerar om ett antal föreläsningar som ska pågå under dagen. Sakta men säkert börjar jag minnas att vår programansvarig hade skickat ut epost där han mer eller mindre berättade för oss att vi ville gå på de här föreläsningarna, men jag kastade det epostet ungefär samtidigt som jag fick det då jag visste att det krockade med studiebesöket. Lycklig över att dagen inte var ett misslyckande släpade jag mig in och tog del av föreläsningarna.

Det var faktiskt en ganska intressant blandning av föreläsare. Det var en från den akademiska världen, en från den militära världen, och en från frivilligorganisationsvärlden. Jag ska ärligt säga att jag inte minns vad temat var, men det var någon slug fras i stil med ?Det militära biståndet?. Varför jag säger slug är för att de hade försökt provocera lite, men jag tror att de flesta som såg titeln bara ryckte på axlarna utan att fundera mer på det. Det skulle tydligen vara lika otänkbart med militärt bistånd som fyrkantiga cirklar eller rika studenter, men det var inte så många som fattade det. Bra blev det i alla fall.

Fick sökt mina kurser igår, vårterminen är räddad! Eller ja, jag vet i alla fall vilka kurser jag ska läsa. Och jag är ganska säker på att jag kommer ha ett smått vidrigt schema, men det är smällar man får ta när man inte följer strömmen. Min ryskakurs som jag sökte passar ungefär inte alls in med resten av schemat, och en av kurserna som jag skulle läsa är inställd, så våren är ett saligt hopkok. En distanskurs i ryska, en campuskurs i kris- och katastrofpsykologi, en distanskurs i CAD och en campuskurs i vattenkvalitet. Den arbetsgivare som tycker att jag har en för smal utbildning kan ta sig i brasan!

Sitter just nu på balkongen i shorts och låtsas att det ännu är lite sommar. Mina tår är så kalla att de antagligen skulle ge ett metalliskt ljud ifrån sig om knacka dem mot bordsbenet. Det är inte sommar. Jag tänker gå in. Jag tänker inte skriva mer idag.

//Valross



PS: Vad vill jag då ha sagt med dessa bilder? Ingenting? Kanske att det är kul att se mönstret av en svensktillverkad 90-känga i dammiga jordanska öknen och en ulandstillverkad gympadojja på en kladdig svensk busshållplats. Kanske vill jag ha sagt att det det blev en temperaturchock att komma hem. I själva verket ville jag kanske bara pynta lite för att bloggen annars skulle vara så färglös och tråkig...